Dessa hormoner...

Dom kan verkligen spela en ett spratt.

I början av denna graviditet låg jag och funderade
på hur det var när jag var gravid med Leon.
Hade otroligt mkt humörsvägningar.
Ett av alla exempel var när vi skulle fara och käka
på max och jag fick fel dressing på min hamburgare.
Jag började storböla.. 
Men det slog mig att det var ju min första graviditet
och allting var så nytt så det skulle säkert inte vara
likadant denna gång.

Vilket visade sig vara en myt.
Dessa graviditetshormoner går inte att gömma sig för..
Hela världen kan kännas som att den rasar för minsta
lilla grej.
Förra veckan när jag låg i sängen och såg The green mile
så grät jag som jag aldrig någonsin gjort förr.
Jag nästan skrek när jag grät. Jonas vaknade alldeles
förtvivlad och frågade vad som hade hänt och jag svarade
att jag såg på film.. Haha helt sinnes. Det är så svårt att
föklara det för någon som inte vet hur det eg är.

Det hade varit en sak om man kunde styra lite över det.
Men allt som jag tänker smiter lixom ut ur munnen direkt.
Och än fast man vet att man är nojjig så blir man så lätt
lessen och arg ändå.

Ens sambo gör det bra som delar tak med en :P

Men i slutändan är allting så fantastiskt och att få vara gravid
är den häftigaste känslan som finns.
Nu längtar jag bara efter sparkarna som kommer om några veckor.
Och ultraljudet <3


Kommentarer
Postat av: Marie

Har hört om de som verkligen blir MONSTER när de väntar barn. Själv var jag i princip som vanligt under båda graviditeterna, lite mer känslosam än vanligt bara. :)Sen blir man väl mer "stabil" länge fram också, är väl just där i början när kroppen ställer om sig som det kan bli extra påfrestande.

2011-02-01 @ 10:33:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0