Det här är mitt liv
Jag föddes 6maj 1990, uppväxt i Torrböle med mamma
och pappa fram till -96 när mina föräldrar gick ifrån varandra.
Jag och mamma flyttade in i en fin lägenhet i Nordmaling.
Under min uppväxt har jag sett, hört och varit med om mer än
vad jag egentligen skulle.
-98/99 träffade mamma Lars och jag minns än idag hur jävligt
det kändes. Jag var rädd att allting skulle börja om igen och
det kändes som att mamma svek mig.
Idag är jag väldigt glad över att ha honom i familjen.
Han har verkligen hjärtat på rätt ställe och ställer alltid upp.
När jag var 13 träffade jag min första kärlek, vi flyttade ihop efter
en tid tillsammans. Efter lite mer än tre år med varann svek han
mig och jag fick mitt hjärta krossat. Då trodde jag att hela världen
skulle gå under.
Jag fyllde 16 och livet kändes som en fest. Även fast allting var som
i en berg och dal bana. Jag bodde ensam, sumpade skolan, skar mig,
bråkade konstant, fick en ful stämpel i pannan och ja.. Det var helt klar
mitt jobbigaste år. Dock lärde jag mig väldigt mycket.
När jag var 17 blev jag gravid med Leon. Det absolut bästa som kunde
ha hänt mig. Jag tog tag i mitt liv och började om från början.
Mamma, som genom allt, alltid har stöttat mig blev glad när jag berättade
om graviditeten. Pappa berättade verkligen ordagrant hur dum i huvudet
jag var. Vi tappade kontakten helt.
27 Juni 2008 kom Leon. Så perfekt som man bara kunde bli!
Mitt liv blev såklart, helt annorlunda efter att Leon kom till världen.
Jag var så lycklig. Ändå var jag rädd för en massa. Om vad folk skulle
tycka och tänka. Om han skulle gallskrika när jag gick på affärn, skulle
jag få tyst på honom då? Ja tankarna bytte bara av varann. Men idag tror
jag det handlade om att man var så osäker på sig själv och kanske framför
allt att man var så pass ung.
När lilleman var 5mån blev jag gravid igen. Något som jag inte upptäckte förens
jag var i v 9 ungefär. Jag blev ensam om att vilja behålla barnet och blev därefter
lämnad. For in och gjorde UL och fick se fostret på skärmen. Hjärtat slog och man kunde
se att armar och ben rördes. Sjukt jobbigt! Fick dessutom med mig bilden från UL hem.
Jag hade ju bestämt mig för abort. Inte kunde jag ju klara av två barn själv me så pass
liten åldersskillnad... Men min dåvarande sambo ångrade sig och jag avbokade tiden.
Dagen efter hade han ångrat sig igen. Jag fick prata med en kurator och sedan ringde jag
in för en ny tid. Redan morgonen därefter fick jag tid. En fredag. Det var då eller aldrig för
jag skulle precis gå in i v 12/13. Jag rullades in till operationssalen och blev kort därefter sövd.
När jag vaknade igen skrek jag nej nej nej flera gånger om. Jag hade ångrat mig.
Det var för sent.
Idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så självkritisk. Men samtidigt tror jag att det var rätt
beslut. Jag hade inte kunnat bli den mor jag hade velat just då. Ekonomin var knappt att tala
om osv. Allting var vid fel tidpunkt.
Behöver jag nämna att det var det jobbigaste valet jag någonsin gjort ?
Jag gick vidare och jag fortsatte mitt liv tillsammans med Leon´s pappa.
En flytt till Brattfors blev av. Allting började kännas bra igen. Jag hyrde in
min häst i ett stall i samma by. Vi trivdes som fisken i vattnet.
Blev dock inte så långvarit i Brattfors eftersom jag blev erbjuden jobb och
hade inget körkot då så det blev flytt till Nordmaling igen.
Det såg ut som ett stort bombnedslag i den nya lägenheten. Grejerna hade
inte hunnit bli upp packade ännu. Addi ville att jag skulle följa med till Övik
en sväng men jag var inte så taggad. Efter många om och men så gick vi med
på att åka ned dit tsm med hennes dåvarande kille och några till.
I bilen satt Jonas. Det kändes som kärlek vid första ögonkastet.
Vi blev kvar i Övik. Kilade in på en pub och tillbringade kvällen där.
Och resten kan man väl gissa sig fram till.. Det var 12 Juni.
Jag fann min själsfrände, min bästa vän, min bättre halva. Hur har jag kunnat
leva utan honom ?! är så himla lycklig att jag fann honom!
Fem månader senare blev jag gravid igen. Vi blev så glada!
Allting var så rätt. Det kunde bara inte kännas bättre.
Nio månader senare kom våran skatt Levis. Så efterlängtad och så älskad!
Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör idag. Min familj är det vackraste som
finns och jag älskar dom gränslöst. Ett liv utan dom vore meninslöst.
Jag har lärt mig att ta livet med en klackspark och inte ta saker och ting för givet.
Utan motgångar skulle vi nog sluta utvecklas som människa och livet skulle nog bli
alldeles för tråkigt om allting gick som på räls.
Nu har jag båda fötterna på jorden, jag vågar stå upp för mig själv och kommer aldrig
någonsin att låta någon köra över mig. Jag älskar verkligen livet, det är så underbart
att ha fått möjligheten att få leva ett liv på denna jord! Det här är mitt liv och jag lever
här och nu !
Jag har ramlat flera gånger, men alltid rest mig upp igen !
och pappa fram till -96 när mina föräldrar gick ifrån varandra.
Jag och mamma flyttade in i en fin lägenhet i Nordmaling.
Under min uppväxt har jag sett, hört och varit med om mer än
vad jag egentligen skulle.
-98/99 träffade mamma Lars och jag minns än idag hur jävligt
det kändes. Jag var rädd att allting skulle börja om igen och
det kändes som att mamma svek mig.
Idag är jag väldigt glad över att ha honom i familjen.
Han har verkligen hjärtat på rätt ställe och ställer alltid upp.
När jag var 13 träffade jag min första kärlek, vi flyttade ihop efter
en tid tillsammans. Efter lite mer än tre år med varann svek han
mig och jag fick mitt hjärta krossat. Då trodde jag att hela världen
skulle gå under.
Jag fyllde 16 och livet kändes som en fest. Även fast allting var som
i en berg och dal bana. Jag bodde ensam, sumpade skolan, skar mig,
bråkade konstant, fick en ful stämpel i pannan och ja.. Det var helt klar
mitt jobbigaste år. Dock lärde jag mig väldigt mycket.
När jag var 17 blev jag gravid med Leon. Det absolut bästa som kunde
ha hänt mig. Jag tog tag i mitt liv och började om från början.
Mamma, som genom allt, alltid har stöttat mig blev glad när jag berättade
om graviditeten. Pappa berättade verkligen ordagrant hur dum i huvudet
jag var. Vi tappade kontakten helt.
27 Juni 2008 kom Leon. Så perfekt som man bara kunde bli!
Mitt liv blev såklart, helt annorlunda efter att Leon kom till världen.
Jag var så lycklig. Ändå var jag rädd för en massa. Om vad folk skulle
tycka och tänka. Om han skulle gallskrika när jag gick på affärn, skulle
jag få tyst på honom då? Ja tankarna bytte bara av varann. Men idag tror
jag det handlade om att man var så osäker på sig själv och kanske framför
allt att man var så pass ung.
När lilleman var 5mån blev jag gravid igen. Något som jag inte upptäckte förens
jag var i v 9 ungefär. Jag blev ensam om att vilja behålla barnet och blev därefter
lämnad. For in och gjorde UL och fick se fostret på skärmen. Hjärtat slog och man kunde
se att armar och ben rördes. Sjukt jobbigt! Fick dessutom med mig bilden från UL hem.
Jag hade ju bestämt mig för abort. Inte kunde jag ju klara av två barn själv me så pass
liten åldersskillnad... Men min dåvarande sambo ångrade sig och jag avbokade tiden.
Dagen efter hade han ångrat sig igen. Jag fick prata med en kurator och sedan ringde jag
in för en ny tid. Redan morgonen därefter fick jag tid. En fredag. Det var då eller aldrig för
jag skulle precis gå in i v 12/13. Jag rullades in till operationssalen och blev kort därefter sövd.
När jag vaknade igen skrek jag nej nej nej flera gånger om. Jag hade ångrat mig.
Det var för sent.
Idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så självkritisk. Men samtidigt tror jag att det var rätt
beslut. Jag hade inte kunnat bli den mor jag hade velat just då. Ekonomin var knappt att tala
om osv. Allting var vid fel tidpunkt.
Behöver jag nämna att det var det jobbigaste valet jag någonsin gjort ?
Jag gick vidare och jag fortsatte mitt liv tillsammans med Leon´s pappa.
En flytt till Brattfors blev av. Allting började kännas bra igen. Jag hyrde in
min häst i ett stall i samma by. Vi trivdes som fisken i vattnet.
Blev dock inte så långvarit i Brattfors eftersom jag blev erbjuden jobb och
hade inget körkot då så det blev flytt till Nordmaling igen.
Det såg ut som ett stort bombnedslag i den nya lägenheten. Grejerna hade
inte hunnit bli upp packade ännu. Addi ville att jag skulle följa med till Övik
en sväng men jag var inte så taggad. Efter många om och men så gick vi med
på att åka ned dit tsm med hennes dåvarande kille och några till.
I bilen satt Jonas. Det kändes som kärlek vid första ögonkastet.
Vi blev kvar i Övik. Kilade in på en pub och tillbringade kvällen där.
Och resten kan man väl gissa sig fram till.. Det var 12 Juni.
Jag fann min själsfrände, min bästa vän, min bättre halva. Hur har jag kunnat
leva utan honom ?! är så himla lycklig att jag fann honom!
Fem månader senare blev jag gravid igen. Vi blev så glada!
Allting var så rätt. Det kunde bara inte kännas bättre.
Nio månader senare kom våran skatt Levis. Så efterlängtad och så älskad!
Jag har aldrig mått bättre än vad jag gör idag. Min familj är det vackraste som
finns och jag älskar dom gränslöst. Ett liv utan dom vore meninslöst.
Jag har lärt mig att ta livet med en klackspark och inte ta saker och ting för givet.
Utan motgångar skulle vi nog sluta utvecklas som människa och livet skulle nog bli
alldeles för tråkigt om allting gick som på räls.
Nu har jag båda fötterna på jorden, jag vågar stå upp för mig själv och kommer aldrig
någonsin att låta någon köra över mig. Jag älskar verkligen livet, det är så underbart
att ha fått möjligheten att få leva ett liv på denna jord! Det här är mitt liv och jag lever
här och nu !
Jag har ramlat flera gånger, men alltid rest mig upp igen !
Kommentarer
Postat av: Cassandra
Jättebra skrivet Emma!
Trackback
